Linda och Klara

Hemma igen efter en jobbig, skön, ledsen och glad helg i Hörnefors. Begravningen blev jättefin och stillsam med bara de närmaste närvarande. Efteråt samlades vi alla i stugan för att äta gott och läsa alla kondoleanser. Många tårar blev det... och många tårar kommer ännu. Jag både vill och inte vill att tårarna ska ta slut. Jag vill leva livet, fast jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp från detta hål jag nu hamnat i, för det har ju alltid varit mamma som varit bäst på att plocka upp mig ur mina små hålor... Så med detta sänder jag ut ett litet hjälp! till alla mina kära läsare, bjud in mig på en kopp kaffe eller vad som, för jag lär inte göra det själv. Du behöver inte trösta mig, du behöver bara vara min vän...

Tänk även på W som mitt i detta mist sin farmor, som somnade in i lördagsnatt. Det är en sorglig sommar för vår lilla familj.

Idag vill jag bara skrota här hemma, försöka hitta balansen. För nu har jag vinglat omkring länge nog.

Snart ska vi packa in oss i bilen med destination 'ta farväl av mamma'. Det känns så jobbigt. Jag har irrat omkring här hemma och försökt packa, jag hoppas så att jag har fått med nått vettigt. Väntar nu bara på att W ska komma hem från jobbet. Ständigt denna väntan. Jag orkar inte med mer väntan.

Borde ligga i sängen och sova nu. Men jag tog det dumma beslutet att beställa lite bilder:
Först blev jag utloggad så alla bilderna jag tänkt "framkalla" försvann i cyberrymden.
För att undvika samma misstag igen tog jag några bilder i taget. Och nu har allt bara hängt sig, när jag laddat upp de sista bilderna... Orkar inte. Tror minsann det var sista gången jag beställer därifrån!!!!

Tog mig i kragen igår och bestämde mig äntligen för vilka psalmer som ska spelas/sjungas på begravningen! Sedan fick jag håret klippt, är väl sådär nöjd, men nu har jag iaf en frisyr.
Efter lunch somnade Klara i vagnen och jag tog en promenad till KS för vidare busstur in till City. Shoppade kläder till begravningen. Hittade iaf det jag var på jakt efter till Klara. Till mig däremot är det värre... Vill hitta ett linne och tights som passar till klänningen jag bestämt mig för att ha (mamma köpte den till mig när jag väntade Klara!), vill inte ha svart som egentligen är det säkra valet. Nån som kan komma med ett tips!! Illa kvickt för vi åker upp i morgonkväll (onsdag)...

På kvällen blev ingenting som det skulle, det började med att Klara snubblade (eller vad hon nu gjorde) och stöp ordentligt. Det bara small och hon började tokgråta, blodet rann från både näsa och mun. Så mitt i matlagningen fick jag släppa allt (och bränna det jag påbörjat!!!) för att trösta min då otröstliga dotter. När hon lugnat ned sig kunde vi konstatera att hon fått ett litet sår i läppen. Hoppas så att tänderna klarade sig, men det verkar så för till middagen åt hon gladeligen av det segaste brödet!!!
Sen ville hon aldrig somna, fastän hon var superduperjättetrött...

En krans (minst) ville jag binda. Och det fick jag, en som hela familjen kunde ha :D

... det går ned. Just nu går det ned, eller kanske snarare det har stannat lite i ett bottenläge. Jobbigt. Tungt. Får ingenting gjort...

Det som kändes jobbigt i morse, blev inte alls särskilt jobbigt. Snarare tvärt om, det blev enkelt. Att komma hem igen... Klara sken upp och rusade in till sina leksaker, röjde runt och testade allt hon kom åt. Öppnade lådor. Bar runt på saker. Jag kände att jag kunde landa i sorgen, den är inte längre förlamande, utan snarare förlösande skulle  jag säga. Den är tung och ligger som ett skimmer, men den känns lättare att bära här hemma. Nu känns det lättare att ta steget till minnena...

Mitt i sorgen, den personliga, hamnar jag även i en "offentlig" sorg. Sorgen efter en oefterhärmlig musiker som jag haft turen att träffa personligen vid många olika tillfällen!
Första gången jag träffade honom var när han bjöd mig och mamma (ja, egentligen bjöd han pappa men pappa ville inte gå utan tyckte att jag och mamma skulle få chansen) att komma in på gästlistan på Rebecka Törnquist första turné, typ för hundra år sedan! Då tackade vi honom för vänligheten att bjuda in oss, men han ville tacka pappa för att han vågat! boka honom till jazzklubben i Umeå!!!
Ett annat tillfälle som jag fått möjlighet att uppleva Esbjörns ofantligt stora hjärta var i Piteå när han spelade på PDOL och vi kom att börja prata efter deras konsert. Han bjöd mig på öl och sedan fick jag även (självklart, för sån var han!) följa med på artisternas "efterfest" på Grand Hotel Piteå. Så där stod jag med en som skulle komma att bli en av Sveriges största jazzmusiker, bland artister och kändisar, och pratade om livet!
Idag går mina tankar till din familj kära Esbjörn...

Klaras upptäckarglädje är STOR! Så till den milda grad att hon missar faror som ruvar. Men ett litet skrubbsår på kinden får man som mamma vänja sig med skulle jag tro.

Ibland tar orden slut. Vill skriva men vet inte vad. Ska bli skönt att åka hem till Wille. Jag och Klara flyger ned i morgon. Ska fira midsommar (vad vi ska göra är ännu oklart, vi är ju inga stora midsommarfirare, men en krans till oss var ska jag iaf försöka få ihop!!!) tillsammans hela lilla familjen.
Sedan åker vi upp igen till Umeå/Hörnefors helgen därpå, till begravningen...

På sjalbarn (tack alla älskade vänner!!!) finner jag mycket stöd. Idag hade binaem skrivit så fint i min tråd i forumet:

Kram. Ta dig tid att sörja. Och att skratta.

Det är så sant. Sorg handlar inte bara om tårar. Det finns glädje oxå. Mamma ska minnas med glädje. Inte sorg. Fast saknaden är enorm och fylld av tårar. Det är svårt att ta steget till att minnas. Just nu befinner jag mig mest i saknaden...

Idag, eller snarare ikväll, har pappa och jag gått omkring här och suckat ikapp. Vissa dagar är jobbigare än andra. Idag är det en jobbig dag...

Idag har vi varit till stugan och det blev inte alls lika jobbigt som jag trodde innan. Kanske för att vi stannade till på kyrkogården i Hörnefors för att titta på minneslunden. Kanske för att, som Peter trodde, vi alla var där och det fanns inte "tid" till att känna efter.
Vilket som, det var en skön dag! Och några tårar fanns det ändå plats för; med Klara i selen på ryggen tog jag en promenad och när jag stod på andra sidan udden och tittade ut över havet, då kom tårarna...

Idag får Göran Tunström klä ord på mina känslor:

När mammor dör,
då förlorar man ett av vädersträcken
då förlorar man vartannat andetag
då förlorar man en glänta
När mammor dör,
växer det sly överallt

Det har nu gått en vecka. En vecka med sorg. Har upptäckt att det finns olika typer av sorg.
Främst dyker den avgrundsdjupa-jag orkar inte-ta mig härifrån-sorgen upp. Nästan lika ofta kommer det bara ledsen-sorgen.
Men sedan finns det den ilskna-dumma sjukdom alt varför lämnade du oss-sorgen. Eller varför inte trotsiga-jag vill inte-sorgen. Konstant ligger det ett brus av jag mår illa-sorgen och stör.
Alla jobbiga på sitt sätt...
Idag matchar vädret mitt humör. Alla änglarna gråter med mig. Det känns skönt. Jag är inte ensam...

Tillbaka i Umeå igen. Resan upp gick jättebra. Träffa pappa gick jättebra. Men sedan, komma hem till mamma och pappa, som nu bara är pappa, nä usch, det var tungt.
Var jag än tittar, vad jag än tar mig för - påminner mig om mamma. Och det är så oändligt tomt här utan mamma. Fasar för när jag ska till stugan första gången. Nä, det ska jag inte tänka på just nu...
Hittade en julbonad som mamma broderat till Klara (en såndär julkalender som man ska sätta små paket på...) Den är färdigbroderad men inte "monterad". På den hade mamma broderat: "Till Klara från mormor julen 2008" Det blev bara för mycket

I morse fick Klara smaka på sommarens första smultron. Det var gott!

Inte trodde jag att nått så banalt som att måla tånaglarna skulle kunna få mig att börja gråta. Men har man ärvt sin mammas tår så blir det nog lätt så.

Igår var det en jobbig men bra dag tillslut ändå. På förmiddagen/morgonen ville det bara komma tårar. Luften tog slut. Känslan av trots var stor. JAG VILL INTE! Allt jag gjorde tänkte påminnde om mamma och det var bara jobbigt.
Efter många om och men låg Klara i vagnen och jag tog mig ut. Vi åkte buss till Ulriksdal och köpte blommor till balkongen.
Sedan promenerade vi till Överjärva och åt lunch på caféet där - Det var nog dagens höjdpunkt! Klara var på sitt allra bästaste humör. Solen sken. Vi åt en supergod paj och pannkakor till efterrätt i skuggan av ett päronträd(?).
Stärkt av lunchen promenerade vi sedan hem, och när vi kom hem satt Klaras farmor och väntade på oss! Vi gick in en stund för att komma bort från solen och dricka lite kallt, men när Klara skulle sova på eftermiddagen, tog vi alla tre en promenad (nåja, Klara sov i vagnen) runt Råstasjön.
En glass hann jag och Jill få i oss sedan vaknade Klara och busade runt på gården.
På kvällen när Klara somnat planterade jag blommorna i balkonglådorna, då slog det mig att jag hade köpt ganska mörka färger på blommorna...

I morse vaknade jag och trodde allt bara var en dröm, en dum, jobbig, hemsk dröm. Så jag blev glad att det bara var en dröm. En liten stund trodde jag det. Sedan slog det mig att så var det ju inte. Det var inte kul. Då steg jag upp och "sanerade" köket istället, samtidigt som tårarna rullade.

Skulle skriva lite om min dag, min första dag utan mamma. Men nu ligger Klara och gråter så jag har inte hjärta att göra det.

---

Så jag gör det nu på morgonen istället när Klara äter frukost med pappa.

Gårdagen var trots allt en bra dag. Min första dag utan mamma. Vi vaknade strax efter 6. Steg upp, jag sorterade tvätt och gick ned i tvättstugan och körde två maskiner, mer än så orkade jag inte. När tvättandet var klart tog jag och Klara en promenad i solskenet (jasså, var det sol?) hem till Christine, Jon och Teo. Där fick jag lite kaffe och massor med kärlek! Ibland är det bästa att bara få vara. (Klara tackar återigen för presenterna, hon läste högt ur boken för pappa, hon höll den visserligen upp och ned men ändå!)
Sedan tog vi oss till fridhemsplan och åt lunch med Wille nere vid kanalen. Matade änder med lök!
Efter lunchen hoppade vi på bussen för att åka till söder, för att hämta ut bilderna som blivit färdiga. De blev jättebra... Jag trodde jag skulle börja gråta när "studiomannen" plockade fram bilderna, men de var så fina så jag kom liksom av mig. Men sen, när jag kom ut, då kom de istället!
Buss hem igen, Klara sov gott i vagnen, promenad från KS. Lägga alla traderasålda grejjor på lådan. Fixa middag. Äta. Titta på Klara som kladdade glatt med köttfärssås och vattenmelon! Bada Klara. Natta Klara. Titta på TV.
Så var den dagen slut.
Och jag upptäckte att om man blir lite arg på nån småsak (nu minns jag faktiskt inte vad) precis innan sänggåendet, då kan jag somna utan tårar, eller så var det bara en engångsföreteelse.

Jag vill helst färga hela bloggen svart. För så känns mitt liv just nu. Alldeles svart och tomt. Såhär mitt i sommaren. Mitt i livet. Min älskade mamma. Klaras mormor. Hon finns inte mer. Hon blev sjuk. Orkade inte mer. Jag vill orka men det känns tungt. Tomt.
Mest av allt sörjer jag att Klara inte kommer lära känna sin mormor. Men försöker glädja mig åt att mamma fick lära känna Klara. Mamma älskade Klara så. Jag älskar mamma så...