Linda och Klara

Det känns som en halv evighet sedan. Eller var det igår. Det är nog bara en dröm. Snart vaknar jag och allt är som det ska. Jag ringer till mamma och hon bara svarar allt det jag vill och behöver höra. Men nej, det går ju inte. Det blir lättare, men också tyngre.
Frågorna hopar sig. Om inte, kanske? Får inte tänka så. Vill inte fastna här. Vet inte hur jag ska komma vidare.
Hon fattas mig. Det är bara så...