Linda och Klara

Igår kväll när jag gick och la mig, vaknade Klara till (som hon oftast gör!) och jag fick då ta henne i min famn och ligga riktigt nära. Så jag låg där och önskade att tiden skulle stanna, just här och nu! Eftersom det inte går så försökte jag etsa fast denna underbara stund i minnet så jag kan plocka fram den känslan av oändlig kärlek till tonåren, trotsåldern eller nån annan jobbig stund.

Så nu känner jag doften av Klaras hår i min näsa. Jag känner hennes svala öra mot min läpp. Tyngden av hennes kropp mot min arm. Jag hör ljudet av hennes andetag och snuttande på nappen. Jag ser hennes profil i skenet av den dimmade hallampan. Jag känner en stor kärlek till den allraste vackraste lilla Klara